Dagens korta föreläsning startade vår kursansvarige, Daniel, med att prata om Vasaloppet, som några från klassen hade åkt i helgen. Om att träna (och peppa) inför, att komma till start, att brytas ner under genomförandet, men att i slutändan känna att det var så himla värt det. Att känna sig stolt över att ha tagit sig igenom det. Satt upp ett mål och klarat av det. Detta kopplade han sedan direkt till vår slutspurt här i skolan, och hur viktigt det är att lära sig att hålla ut när motivationen sinar.
Vi har en del kvar att ta oss igenom ännu innan den här kursens slut, och sen väntar C-uppsatsen. Den riktiga monsterbacken. Jag förväntar mig att jag kommer att sitta och svära över den ett otal gånger, och känna att motivationen verkligen tryter, men det är bara att hålla ut! Det finns liksom inget annat att göra. När jag sedan i slutet av maj kommit upp till toppen av kullen så kommer det hela vara värt det. Tusen gånger om.
Jag känner mig allmänt omotiverad till ganska mycket just nu. Jag försöker vrida och vända på saker och ha en så positiv inställning som möjligt, och suger i mig all pepp och all motivation jag kan få tag på. I den här fasen behövs verkligen människor som Daniel. Inspiratörer, motivatörer. Jag strävar efter att själv försöka vara just en sådan person. Världen behöver flera såna.
Detta gäller såklart inte bara att ta sig genom Vasaloppet eller en universitetsutbildning, utan kan appliceras på vad som helst i livet. "Nothing worth having comes easy", som dom säger. Vi behöver bara ha lite tålamod, envishet och fananamma, så kan vi klara av precis vad som helst. Vi får inte vara rädda för att misslyckas, går det inte första gången så försöker man igen. Och igen. Och igen. Det är okej.
Så länge vi inte ger upp. Det är inget alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar